Jag hatar när folk säger att dom som tar livet av sig är själviska. Tro inte att jag tycker det är okej för alla att bara ta livet av sig hur som helst men man får ändå försöka sätta sig in i hur dom känner sig. Jag tycker det är mer själviskt att tvinga någon som absolut inte vill leva att plåga sig igenom varje dag bara för att man kommer sakna personen. Hur många gamla är den inte som bara ligger och har ont och inte kan röra sig eller hur många som har kämpat med cancer och när de äntligen dör så känner man ändå en liten lättnad för nu slipper dom lida? Det är samma sak för någon som är deprimerad och äntligen har fattat det beslutet men skillnaden att dom bär sin kamp inombords så det är ingen som ser hur dom kämpar. Jag vet att jag har ett litet annorlunda sätt att se på livet och döden, medan dom flesta tycker det är ett straff att dö och en gåva att leva så ser jag det lite mer tvärt om. Ett exempel är en klassik romantisk scen när killen offrar sitt liv för att rädda den han älskar. Jag ser han som den själviska för medan han villar i frid så får hon leva med saknaden och att veta att tack vare henne så är mannen hon älskar död. För mig skulle det vara mer romantiskt om han lät henne dö för då tog han sorgen från henne för vem är det egentligen som får lida, den som dör eller den som får fortsätta leva sitt liv utan den den älskar? Visst han eller hon kommer gå vidare i livet men det kommer aldrig vara samma sak.